Att beröra

Idag hände det igen. Det händer mig ganska ofta och det kanske händer er ofta också? En något äldre, ensam person kommer till er och frågar om vägen eller frågar om hur man åker  spårvagn rätt i Göteborg. Det är inte helt lätt att åka spårvagn i Göteborg så jag har full förståelse för frågan. I de här fallen, med ensamma människor som behöver min hjälp tycker jag att det är så otroligt lätt att hjälpa till. Jag blir till och med glad över att få göra något bra för någon annan. Många gånger händer det att jag i mitt förklarande av sms-biljetter och var den gröna linjen går sträcker fram min hand och på ett sätt som fungerar naturligt i alla fall för mig och förhoppningsvis också för personen som står framför mig. Min hand rör väldigt lätt vid en överarm eller en skuldra samtidigt som jag önskar lycka till. Jag upplever att det uppskattas. Jag ser liksom att ansiktet spricker upp i ett leende som är tacksamt för vänlig hjälp. Jag vet inte varför jag egentligen gör detta. Jag har ju inte någon relation med de här människorna och staden är stor och sannolikheten att vi skall ses igen är väldigt liten. Ändå kan jag inte låta bli. Det är lättare med män än med kvinnor. Jag pratar ganska lite med äldre främmande män. De ber mer sällan om hjälp och har i så fall oftare en mer artig och tillbakadragen approach som inte bjuder in till samvaro på samma sätt. Det är intressant.